
Enda sedan jag vaknade i morse har jag haft en föreställning om att när jag kom hem ikväll skulle jag tjuta ögonen ur mig. Men hittills har det inte blivit någon sorgestund...har mest lyssnat på Korn, klippt luggen och fixat lunchlåda. Jag pallar nog ändå. Jag vill gärna vägra att tro att det inte finns hopp för mig även fast det ofta är just så det känns. Blir så ledsen,arg och rädd när gamla mönster gör sig synliga...mönster som jag mest vill kräkas på. Men man kan förändras...det måste väl även jag kunna??????Jag hoppas så innerligt mycket att så är fallet. Orkar inte vara sådär satans hysterisk.