Återkommande.

Att jag är rädd för att bli deppig och må dåligt. Rädslan är blockerande, vilket känns både dumt och onödigt. Carpe diem eller något. Riktigt så enkelt är det väl kanske inte, men enklare än så här är jag (lite) övertygad om att det skulle kunna vara.

Motgångar. Jag är så dålig på att hantera dem. Eller det behöver inte ens vara motgångar egentligen. För det mesta handlar det nog mer om föreställningar om motgångar. Så larvigt ändå att dessa föreställningar får mig att tappa matlusten, ha svårt att sova, eller andas i normal takt.

Livet kan ibland kännas för mycket. För mycket som ska stämma. För många pusselbitar som ska gå ihop.

Spekulationer. Alla dessa spekulationer, de gör mig spyfärdig.

Jag tänker ofta...vad är det som är så skrämmande med att må dåligt? I värsta fall kan jag ju lägga mig på sängen och tjuta. Ta det med ro, inse att mina tankar/känslor inte är någonting som kommer att äta upp mig. ( Åtminstone inte rent praktiskt). Jag skulle också kunna lägga mig i soffan, kanske något apatisk (men ändå), och bara glo på någon film. Eller lyssna på stenhård musik, djävligt högt.

Men jag gör aldrig något av detta i alla fall. Skulle nog göra det om jag verkligen var ledsen. Men det handlar inte om sorg, jag är inte ledsen. Ångest gör mig bara rastlös. Den får mig att känna mig spänd, orolig och frustrerad. Och arg, för att jag inte anstränger mig mer. Därav ännu en anledningen till att jag inte lägger mig på sängen och tjuter, för att någonstans vet jag ju att jag kan bättre än så här.

Men nog om detta!

Nu är det fredag och jag ska snart dra in till staden och fika med Karin Kotte. Jag och min bästa kompis hade varsin kotte en gång. De var verkligen jättestora. Vi pallade dem i grannens träd och dessa kottar fick bli våra "kompiskottar". Jag hade kvar min kotte i några år, men sedan blev den smulig och jag slängde den. Konklusion: Kottar är bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar