Tidigare idag var jag väldigt upprörd,ledsen och arg. Förvånades själv över min reaktion faktiskt. Hade föreläsning,men kunde inte koncentrera mig. Satt bara där med tårar i ögonen,ett hjärta som slog ovanligt snabbt,och ett ansikte som brann. Nu är jag betydligt lugnare och stabilare, fikan med Helena på stan gjorde nog sitt. Känner mig dock inte lika motiverad att skriva av mig längre, vet inte ens vad jag ska skriva.
Har funderat mycket på
ansvar, och är stundvis bestämd/stundvis kluven.
Eh kom till saken.
Okej. Jag känner att jag fått en hel del distans och perspektiv vad gäller ämnet
viktnoja. Det är jag otroligt glad och tacksam för...och samtidigt lite stolt faktiskt,då det många gånger varit en kamp. Saken är den att det fortfarande är en kamp,en strid jag måste ta hela tiden. Men jag kämpar, för jag vet vad jag vill.
Jag begär inte på något sätt att bara för att jag har kommit till insikt, ska alla andra göra det samtidigt. Jag har själv som sagt en hel del hjärnspöken kvar,som säkert kommer ligga och lura i mitt huvud en lååååång tid framöver. Men jag vet att det bara är sjuka tankar, och de sätter sig inte lika hårt längre. För nu vet jag hur det känns att verkligen må bra och vara lycklig,och det tänker jag klamra mig fast vid med all min kraft. Jag kan le stort bara vid tanken på att jag tog(och fortsätter ta) beslutet att må bra.
Jag skyllde ifrån mig mycket förut,greppade tag i alla svepskäl jag kunde nå. Det var så lätt att göra sig själv till offer. Det är väl därför jag börjat fundera så mycket på ansvar nu antar jag. Det väger allt tyngre,och känns mer och mer självklart...även fast jag då och då tvivlar. Det går ju som bekant att vända ut och in på allting.
Okej sluta sväva ut nu och kom till sak.
Jo. Alla har sina problem,sina hjärnspöken, sina onda djävla andar som vägrar att lämna en ifred. Ofta är man medveten om att det bara är bullshit,andra gånger inte.
I vilket fall,har man alltid ett ansvar både för sig själv och för andra människor Jag tänker x antal onda tankar om mig själv(och då framförallt om mitt utseende) varje dag. Tankar som inte bidrar med någonting gott alls till mitt välmående, utan snarare bara tär på mig. Jag skulle kunna beklaga mig för allmänheten(det har jag gjort tidigare dumt nog...) Jag skulle kunna sätta mig ner och tjuta ögonen ur mig vid tanken på vad jag tycker om min kropp och hur mycket den har förändrats bara på ett år. Skulle det hjälpa mig?Nej. Skulle det hjälpa någon annan?Nej.
Det jag vill komma fram till är att vilka problem man än har så kan man åtminstone välja i vilken mån man påverkar andra.Förut tänkte jag" men vadå,allt är ju relativt" Ett försvar jag använde ganska flitigt t.ex. i situationer där diskussionen handlade om hurvida det var okej eller inte att beklaga sig över sin vikt när någon som satt brevid vägde 20 kg mer. Självklart är allting relativt,men det resonemanget håller inte i längden.
Jag skulle inte bara kunna sitta och tjuta i ett hörn här hemma för att jag var så missnöjd. Jag skulle kunna skrika ut mitt missnöje på min blogg/helgon/facebook/bilddagbok, whatever. Men jag väljer att inte göra det, då jag vet att folk som läser det faktiskt kan få för sig att det ligger någonting i det jag skriver. Jag är inte nöjd med min kropp. Men jag vet att jag har ett bra BMI(och då menar jag inte smalt,utan bra på så sätt att min kropp mår bra och fungerar som den ska), jag vet att jag äter på ett vettigt sätt. Och där sätter jag punkt,jag nöjer mig med det. När mina tankar svävar iväg åt helvete, försöker jag sätta stopp för dem och vänligt men bestämt trycka ner mig själv på jorden igen. För jag vill må bra. Och jag vill att andra ska må bra.Det här är MITT liv, och därmed MITT ansvar.
För att göra en lång historia kort, jag blir upprörd då jag ser folk som är smala/normalviktiga lägga ut bilder på sig sjävla där de beklagar sig över hur feta de är. Tänk för fan till lite innan.
