Jag känner mig ledsen/orolig/rädd/nojig/nervös/, och jag vet inte varför. Eller så vet jag det,men jag vill inte se det för vad det är. Jag känner igen den här äckligt gnagande känslan,och jag vill bara att den ska försvinna. Jag vill inte vara ensam nu.
Ibland/ofta känns det så enkelt. Och tanken på att det bara är jag som har makten att påverka mina egna tankar, känns logisk och underbar. Men ibland kommer tvivlet som ett djävligt svart moln på min annars så hyfsat blåa himmel. Också det är logiskt,samtidigt skrämmer det skiten ur mig. Jag vet ju så väl att i stort sett allting handlar om inställning, det är något som jag verkligen lärt mig. Men just nu är jag rädd.
*kramaom*<3
SvaraRadera