Nu är det bråttom.

Jag är glad! Därför måste jag skriva nu. Jag måste skriva ner den här känslan så att jag kan plocka fram den när det inte känns så här mer. För då vet jag, att även om känslan känns väldigt långt borta och omöjlig att greppa tag i så finns den faktiskt där, inom räckhåll. Det är inte ofta jag känner så här, och det var bra länge sedan nu. Men tänker jag efter lite till så vill jag nästan minnas att det kanske inte var så länge sen ändå. Det bara känns så. Det känns ofta som att det obehagliga är nära inpå, och det behagliga är sjutusenmiljoner mil ifrån. Men nu är det här. Därför var jag mycket mån om att kliva upp ur sängen och skriva ner det med en gång. Som ett kvitto på att det faktiskt är på det här viset nu. Det kanske inte kommer vara så om en timme, men så får det väl vara då. Minsta lilla bra är bättre än ingenting. Än bara dåligt.