Flashback

"Yes, nu har jag efter många år bestämt mig, jag tänker våga vara ful! Så oerhört befriande. Skitsamma om någon tycker jag är likblek, har lite extra fett eller vad det nu kan vara. Jag orkar inte vara någon som andra ska diktera villkoren för. Och jag vill ha en partner med avslappnad inställning till livet.

Kvinnor, det är inget fel med er som vill se "snygga" ut, vad jag menar är att det kan vara skönt för de av oss som suttit fast i "perfekt-fällan" och velat se bra ut för att våga träffa folk att få släppa loss lite.

En man som inte har hjärnkapacitet nog att se värdet av människan bakom masken är ändå inte värd min tid.

Kan hända att man inte blir vald först på dejtingsajterna, kanhända är jag inte krogens snygging. Men vad skönt! Då kan jag sippra på min öl i lugn och ro och vara mig själv. Finner en kille mig intressant är det MIG han ser och inte Loreal eller Lancome. Underbart! Jag riskerar heller inte att dö av för höga klackar och fallet som kan medfölja dessa...jag kommer heller inte börja grina när jag vid fyllda 50 inser att jag inte passar i tajta fodralklänningar längre.

Förljugenhet och saker på låtsas intresserar inte mig. Jag är som en gammal möbel, mitt djup och värde ökar med åren...borta är IKEA-tänket, nu är det livet med själ som gäller.

(skönt förresten att inse att man inte är så snygg som man var för 10 år sen. Jag kanske tom rent av är ful jämfört med många kvinnor, men vad gör det? Mitt värde sitter inte i mitt yttre)

Det är skönt att hoppa ur ekorrhjulet och tom posta halvfula bilder på sociala medier, för att skitsamma om någon tycker min näsa är stor, mina ögon för små eller min frisyr oklädsam, jag är jag och jag är fantastisk! Och förr eller senare står han där, min skogsmulle. "

----------------------------------------------------------------------------------------------

Jag gillar verkligen konceptet "våga vara ful"; inte bara "bry sig mindre om utseende", "inte se perfekt ut" och dylikt...utan slappna av en smula och bara vara ful. Det är en så lockande och befriande tanke...

Vad gäller yta tänker jag lite som så att man kan relatera det till påståenden i stil med:

"--- är en ganska elak person, men h*n kan faktiskt vara snäll ibland!"

Så känner jag med utseende. Visst kan det vara trevligt att klä upp sig. Visst kan det vara trevligt att känna sig fin. Men i mångt och mycket ser jag det faktiskt som en börda, som det inte finns någon anledning i världen att bära.

Precis som att jag inte känner mig så sugen på att ge tummen upp för en person som bara har ett fåtal positiva egenskaper, så känner jag mig inte särskilt sugen på att omfamna ett fenomen som har så otroligt mycket mer nackdelar än fördelar.

Åldersnoja (som är förknippat med det yttre)/ utseendenoja är ett Onödigt ont. Japp.