Hon heter Elin, och nästa vecka kommer hon hit på besök. Jag ska krama henne så hårt att hon går mitt itu. Sedan ska jag varsamt limma ihop henne igen, med det mest väldoftande lim jag kan hitta.
Nej, detta kommer självfallet inte att ske. Vill mest säga att jag längtar efter henne.Men så är jag ju inte den sorten. Jag är varken smal eller stereotypt vacker, är snarare högljudd än lågmäld och min kropp är befriad från både smink och rakhyvlar. Och tro inte att jag kommer billigt undan, otaliga är de gånger jag fått höra att jag är okvinnlig, ful och äcklig. Att ett par håriga ben kan göra människor så upprörda.
Nu råkar det vara så att just den här kvinnan inte bryr sig särdeles mycket om ifall jag attraherar främmande män på stan eller om en medpassagerare på bussen tycker att stämningen plötsligt sjönk när jag lyfte upp armen för att klia mig i huvudet och råkade visa upp en orakad armhåla. Eller jo förresten, jag bryr mig men inte på ett negativt sätt. Jag känner snarare att jag fyller en viktig uppgift med min kroppsbehåring och min icke-stereotypa kvinnlighet. Jag känner att det är viktigt eftersom jag varje dag läser om eller hör unga tjejer som känner att de måste vara på ett speciellt sätt för att duga, för att vara kvinnliga.
Jag minns ett nummer av en tjejtidning jag läste när jag var tonåring, i numret hade de ett test man kunde göra för att se om man hade hängbröst eller inte. Sätt en penna under valfritt bröst och släpp taget, sitter den kvar är brösten hängiga. Och hängbröst ville man ju absolut inte ha, det var oattraktivt och en oattraktiv tjej får inte hångla med snygga killar (i tjejtidningarnas värld var alla heterosexuella så det var liksom aldrig tal om hur man skulle få hångla med snygga tjejer). Hängbröst-testet trängdes med sminktips, rakningstips och killpaneler där man som 13-åring fick veta att killar gillar tjejer som är blyga och låter killen ta första steget. När jag för några veckor sedan bloggade om penntestet fick jag svar från väldigt många tjejer i min ålder som också minns testet och alla skriver om samma sak, nämligen komplexen och ångesten de fick över att inte duga.
Tänk om jag som 13-åring hade vetat hur mycket jag skulle få hångla och hur lite det spelar roll med smink, hår under armarna och bröst som man lätt kan placera en hel terminsförbrukning av pennor under. Tänk om alla 13-åringar fått veta att de duger som de är, att man får vara ful och hårig och att hängbröst i första hand är tänkta att ge mat till framtida avkommor men att de också kan vara ett smart alternativ till ett pennfack.
Om vi lärde dem det, då tror jag att nästa generation 25-åringar hade mått förbaskat mycket bättre."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar