Jag vet att jag klarar det här. Jag vet att jag orkar.

Men det är jobbigt, det är jobbigt så ofta. Och jag undrar, varför kunde du inte hjälpt mig?

Jag är väl en hyfsat smart person. Eller åtminstone normalbegåvad, som jag fattat det. Men jag kan fan inte lista ut allting själv.

Kunde du inte sagt att livet i sig självt är ganska vackert? Att lycka kan man känna, utan någon speciell anledning. Att det finns mycket att längta efter. Att man faktiskt mår ganska bra av att le. Att det inte är totalt livsfarligt att tänka positiva tankar. Att saker faktiskt ordnar sig, på något sätt. Att det finns så oändligt mycket möjligheter, bara man tittar efter lite. Att man kan må bra.

Du trodde kanske inte på det själv, och jag förstår om du inte ville "ljuga" för mig. Men kunde du inte gjort det ändå? Du kanske kände att du gjorde mig en tjänst. Jag vet inte..men om du gjort det, ljugit alltså, så kanske en del, om bara en liten del, av de föreställningar som tycks sitta så hårt inpräntade i mitt huvud...de kanske hade sett annorlunda ut.

Jag vet att det finns någonting bättre än det här. Men varför kan du inte säga det? Varför kunde du inte sagt det då?

Jag undrar vad du vill att jag ska ha för uppfattning om livet. Jag undrar vad jag ska ha för uppfattning, för jag fattar ingenting. Och jag blir definitivt inte klarare av att älta gammalt skit.

Jag vill inte vara arg, för jag blir bara ledsen då. Men jag kan inte låta bli att önska att det hade sett annorlunda ut.

Jag vet att du finns där för mig, men jag hade behövt dig då.