Med små självgoda leenden nickar de åt varandra, går in på toaletten och drar i sig något som befunnit sig i åtminstone tre personers ändtarmar och kommer sedan ut och tror att de är James Bond – fast de beter sig exakt som Austin Powers.
Ta den rekordtöntiga drogen poppers till exempel.
Poppers är ursprungligen en slags hjärtmedicin vars ånga brukaren sniffar i sig och upplever, enligt uppgift, en kort men intensiv eufori som enligt myten gjort den populär bland coola hedonister som mods och partybögar. Verkligheten ser dock annorlunda ut: en person som varit på weekendresa till London går på klubb och tar ett par andetag i en insmugglad poppersburk. Han eller hon får då hjärtklappning, blir lite yr och är tvungen att sätta sig ner precis som en gammal farbror som stått för länge i kön till julbordet. Detta beteende upprepas sedan resten av kvällen tills det antingen är dags att gå hem (ensam) eller få en massiv stroke på toaletten. Och det är allt.
En annan drog som har ett tufft rykte men som i verkligheten bara är påfrestande är kokain. Den får användaren att tro att han ser ut som Cillian Murphy och har munlädret hos en ung Bill Hicks när han i själva verket liknar Jönssonligans Ragnar Vanheden och berättar ordvitsar så gamla att Sten-Åke Cederhök skulle skaka generat på huvudet. Samma sak med marijuana – som får folk att lukta som en filt som legat i en låda på vinden samt berätta samma långrandiga historia upp till åtta gånger i rad. Eller Ecstasy – får brukaren att kramas och le fånigt och plötsligt börja dansa som The Techno Viking till ljudet av ett billarm som går av.
Nej, de flesta av oss vet väl vid det här laget vilka förödande sociala, mentala och fysiska effekter samtliga så kallade partydroger innebär för användaren – men det pratas tyvärr alltför sällan om hur ofta de också förstör själva partyt."
Krönika av Jonas Cramby, publicerad i Metro för ett tag sedan. Tycker den är rätt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar