Her mouth was an empty cut/ And she was waiting to fall/ Just bleeding like a polaroid/ that Lost all her dolls

Jag lyssnar på Manson, och det känns väldigt rätt och riktigt. Det känns jag, det känns mitt...det känns djävligt tryggt.

Har så svårt att formulera mig när det gäller mina känslor för det bandet (men Jesus djävla Kristus vad fånigt det här låter, kanske) för det är helt enkelt för stort. Kanske låter klyschigt att de (och rockband i allmänhet) räddar livet på små förtappade ungdomar som känner sig ensammast i världen, men den klyschan sätter fan huvudet på spiken rätt bra.

Tänkte skriva om några bra Manson minnen, men jag väljer att gå ut och röka med Åsa istället.