Kära dagbok.
Igår kväll åkte Åsa och jag in till Greenwich för att äta boll. Äta boll där är det bästa som finns (vet att jag tjatat om det här förut...). Senaste gångerna har det dock inte funnits några bollar, vilket gjort mig väldigt ledsen i ögat:( Därmed vågade vi inte ha några förväntningar när vi åkte dit igår...satt där på bussen och var neggiga och nervösa. När vi kom dit-stängt. Ofta! Så nu ska de plötsligt lägga ner hela verksamheten eller???
Vi gick till grannarna istället, Tintin. Åt i tysthet någon torr gammal muffin.
Åsa: "Jaha om vi inte ska få några chokladbollar mer får vi väl börja med heroin"
Det ser inte bättre ut.
Vaknade mitt i natten och var vrålhungrig. Sådant förekom aldrig på bollarnas tid. Då hade man matkoma ända in på morgonkvisten. Kommer aldrig att bli mätt och glad igen. Aldrig.
Men vi jobbar på det, försöker hitta alternativ.
Sms-konversation:
B1: Kanske skulle vi bli kristna ändå? Sådant gör väl en människa glad?
B2: Det verkar ju så. Och om inte så är det ju Guds vilja.
B1: Men den där Gud, jag tror han är hyfsat osjälvisk alltså! Tror att han vill se oss glada.
B2: Det tror jag med. Men man kanske måste ge honom lite erkännande först så han inte tror att man utnyttjar honom.
B1:Ja men man får väl börja be om kvällarna helt enkelt:) Och gå i körkan.
B2: Feskekörkan! Okej vi testar att be ikv om en bra morgondag.
B1: Deal!
...Och bad det gjorde vi. Jag gjorde det i alla fall. Jag knäppte mina händer och bad att denna dag skulle bli en bra dag. Jag tackade också Gud för att h*n fanns där för mig och sådär. Sedan öppnade jag snabbt händerna igen, för jag tänkte att Gud hör kanske bara vad man tänker då man har händerna knäppta, och jag ville inte att mina andra tankar skulle höras. Sedan fick jag lite smått panik då jag insåg att Gud säkert ser/hör vad man tänker och gör, oavsett handposition. Oops. Nåväl. Känner mig rätt glad och tillfreds en dag som denna, och tror att bönen kan ha ett finger med i spelet.
Ska man be högt eller tyst förresten? Jag bad tyst, undrar om det är okej. Några andra kriterier för bedjande som man bör ha i åtanke? Jag är en gröngöling när det gäller detta, även att jag gick i söndagsskola som liten och har besökt kyrkan xxxxxxxx antal gånger. Är däremot inte konfirmerad. Undrar om detta faktum kommer att blåsa omkull mina kristna segel. Inte blåsa vind alltså, på ett positivt sätt. Totalt blåsa omkull, menar jag nu.
Så varför allt detta kyrkliga jidder? Jo, det är sannerligen inte första gången jag tänker i de banorna. Det är också så att jag för tillfället läser läser Heads självbiografi, som är före detta gitarrist i Korn.
"Save Me from Myself: How I Found God, Quit Korn, Kicked Drugs, and Lived to Tell My Story"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar